Johanna Frostling

Tjabba! (FULASTE)
Jag sitter och suger på gårdagens pizza, den har stått i kylen och blivit kall och ÅH vad gott det är med kall pizza!! Idag är jag lycklig utan att ens försöka och det är underbart. Hihi.
Jag har suttit och sökt i flera timmar på New York City High School For The Performing Arts idag, och sen bad jag pappa som hjälp och då talade han lugnt om för mig att skolan lades ner år 1984. Jaha.
Och förresten var det ju high school, och eftersom mitt huvud fungerar ungefär på samma sätt som google translate blev det för mig "högskola". Sen kom jag på att det betyder gymnasium. Så nu har jag hittat massa andra underbara skolor!!!! Och som om inte det vore nog kan nu alla mina läsare skriva varsin bok om mina framtidsplaner!!!!

En liten oskön grej bara, jag har haft min dator i 6 dagar och den har redan virus. Hehehehehe. He. Hehe.

Här sitter jag ensam i mitt kök och har enmannafekke och det är SPÅRAT vill jag lova! Har lyxat till det med pizza framför Fame och jag känner mig verkligen som en lyckad människa. Fräsch, smal, skön, party, you name it! WOOOOOHOOO!
Förövrigt är det där jag ska gå, på Fame-skolan. Eller New York City High School For The Performing Arts (oj vad ambitiös denna ensamhet har gjort mig, stora bokstäver på varje ord) som den egentligen heter. Det är lite jobbigt bara för jag hittar inte hemsidan så jag kan inte skriva in mig.... så nu ska jag hitta en annan skola utomlands där jag kan studera musik. Efter Södra alltså. Hihi! Det ska jag göra. Först ska jag ta studenten, sen ska jag helt plötsligt vinna pengar så att jag kan åka utomlands och sen ska jag bara spela och sjunga på gator och träffa massa människor så länge pengarna räcker och sen ska jag slå mig ner någonstans och plugga musik och sen får vi se. NAJS? Ja. Mmmmmmm, jag älskar att ha livet framför mig. Hihi! Åhåiiiiii jag längtar. Och min bubblande lycka börjar komma tillbaka trots att det är lördagkväll och jag sitter och deppar i mitt kök. Livet är en bra grej. Godnatt!

Hej........ Alltså. Jag känner mig sorglig idag! Tycker faktiskt riktigt synd om mig själv. Det är nämligen lördag och jag har ingen att leka med! INGEN vill vara med mig. :(. Faktiskt så verkar världen vara inne i en anti-tagg-på-Johanna-period. Jag känner mig allmänt ensam och lämnad åt att klara mig själv ute i det okända. Folk svarar inte ens på mina sms! Och människor som jag planerar att träffa kommer plötsligt på att de har dubbelbokat sig så de måste tyvääääärrrrrr avboka. Jag känner mig verkligen mobbad. Men jag gillar det! För allt kan vändas till det positiva, nu har jag ju hur mycket tid som helst till att lära känna mig själv och tyyyyp meditera och annat skojsigt. Nu när jag tänker efter är det ju faktiskt JAG som inte har tid för mina kompisar............ Eller okej, om någon skulle ringa nu KANSKE jag kan klämma in den i mitt proppade schema. Kanske.

Vill man inte bara pussas med mig????

Jag hatar musikdata. HATAR. Jag har inte lyckats åstadkomma en endaste ton, och detta är vår fjärde lektion. Jag tittar på klockan ungefär 3 gånger i sekunden och ber till gud att tiden ska gå fortare. BLALALALLABLALABLABLABALBLA alltså jag har verkligen ingen koordinationsförmåga. Eller taktkänsla. Känns det som. BLÖÖÖÖÖÖ.

Död. Sov 3 timmar inatt hos Julia på grund av min fullständigt igentäppta näsa. Sångafton igår gick helt ok, men jag var SJUK och det märktes. Men men. Och insparksfesten.... Jag stod i kö i 1,5 timme för att sedan bli stoppad av vakten eftersom han ansåg att jag var alkoholpåverkad. VÄRT.

Har förflyttat mig till soffan och halvligger nu medans jag taggar inför julen. Hela december egentligen. Det är bara 3 månader kvar! 3 månader=ett sommarlov. Och hur fort går inte det liksom? Wieeee TAGG!!! Det är verkligen det BÄSTA, att vakna upp klockan 4 på morgonen och inte kunna somna om (hehehehe, jag är 4 år gammal när det gäller vissa saker), gå upp till julstrumpan (hehehe se föregående parentes), ligga i sängen och vänta tills man hör julmusik och gå upp (nej juste, NER blir det nu eftersom jag har flyttat) till vardagsrummet där mami har tänt ljus och ställt fram lussebullar, äta frukost i tretusen år, åka till mormor och morfar där kusinerna också är och äta lunch som jag egentligen tycker är rent avskyvärd men äter bara för att, kolla på Kalle Anka och sen öppna paket. MEN. Sen kommer man till skräckmomentet. Ögonblicket då vi alla ska utplånas. Ögonblicket då ag väcks ur min idylliska dvala och påminns om att livet faktiskt inte är en säker plats ändå. Ögonblicket då det plingar på dörren och morfar säger i skämtsam och lite hotfull ton "Johanna, jag tycker du borde öppna dörren. Du kommer bli glad!". Och jag vinglar mot dörren, försöker inta en behärskad position, men i samma sekund som dörren öppnas börjar jag skaka. Och tårarna börjar bränna. Och paniken kryper som myror i benen. Jag är LIVRÄDD för jultomten.




Jag kan det där med paint.

Här sitter jag i den vita fotöljen på glasverandan och saknar min skola, längtar till kvällen hur den än blir och stör mig på folk som särskriver. Helt ärligt, VAD ÄR ERT PROBLEM? Det finns faktiskt inget värre än att sitta och läsa en fin, bloggig och sådär puttenuttig text som gör att tårarna börjar rinna när det helt plötsligt dyker upp något i stil med "hösten är här och jag är glad. Jätte glad". HALLÅ??? Tårarna som just runnit nerför kinderna fryser till is och det börjar ryka ur mina öron. Personen i fråga som just var vacker i mina ögon ser jag nu som mentalt efterbliven 5-åring. Jag FÖRSTÅR inte hur man kan tycka att jätte och glad behöver ett vitt mellanrum mellan sig. JAG FÖRSTÅR INTE!!!!!!!!!! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH

Åh nej, så himla typiskt mig. Jag är VÄRLDENS mest otekniska människa. Nu har jag försökt mig på att göra en ny bloggdesign också. Bra Johanna, du är verkligen en kontrollerad människa...
Jag är väldigt sjuk och vet inte om jag kommer kunna sjunga ikväll. Jag låter som en döende myrslok och ser ut som en också.

5 minuter efter jag hade skrivit färdigt förra inlägget somnade jag. Och sov i 3 timmar. Tänk er att vakna upp i jeans och skjorta, smink i HELA ansiktet, och dessutom ha en egenskriven låt som heter "Potatisbullar" på hjärnan. Inte det mest behagliga stadiet jag varit i. Jag borde verkligen göra mina läxor. Men jag orkar VERKLIGEN inte. Så jag kollar på Idol med mammi och Måns i stället och låtsas att det regnar.


Söt <3

Hej. Nu är det nog med deppiga psykadeliska inlägg, det sänker bara mig och kanske er också. Det är nog bara en liten höst-chock som sköljer över mig just nu, det går snart över. Imorgon har alla sångettorna vår första sångafton alltså. Alla instrumentare, tvåor, treor och familj och vänner ska kolla. KUL! Men ja, faktiskt. Det går som det går liksom, jag orkar inte bry mig. Tänker sluta jämföra mig med de andra, så sjukt onödigt.
Nu läste jag det här inlägget från början och fick lite inspiration av mig själv......... jag ska nog gå och skriva en psykadelisk låt nu! Adjö.

Idag ska bli en bra dag.

Konstig dag. Dimmig dag. Är glad för att Julia förstår mig. Ser människor glida iväg och jag tappar greppet. Känner mig inte som mig. Vill dansa och le. Gapskratta. Lysa. Mår så bra, tror jag. Eller? Har insett att han tog min självrespekt med sig när han gick. Och självförtroende. Förstorar saker. Förstorar the game. Känner honom inte ens. Snurrar lite i regnet. Vill att någon ska se. Vill vara kär, bubblande som sockerdricka. Vill att någon ska veta vem jag är. Vill inte vara tom på energi. Tänker inte klippa av mig håret. Tänker inte klippa av någonting, saker och ting går redan sönder tillräckligt. Förstår inte varför det någonsin var vi, jag mådde inte bra. Spår sitter kvar. Får ett litet hugg i hjärtat. Vem fan är hon? Förstör inte. Vill sjunga, vill beröra. Vill vara något. Vill inte tänka fula tankar om mig själv. Stör mig på människor på ett sätt som är olikt mig. Ser att min bästa vän glider iväg lite grann, men samtidigt inte. Jag glömmer aldrig den där himlen. Tänk att vara fågel. Tänk att vara en båt. Ska flytta upp till månen ett tag nu, det kan behövas.

Hej. Jag har ca 30 besökare om dagen (jag vet, svindlande siffra). Och ca 0,000001 kommentarer om dagen i snitt. Logiskt? Nej. Schysst? Nej. Rättvist? NEJ. Jag lägger ju faktiskt ner all min lediga tid på min übersatsiga blogg, jag går genom eld och vatten för att ni ska få lite njutning i ert tragiska liv som nomader. Och så får jag ALDRIG någon respons på mitt arbete? Tack? Om jag inte får minst 3 snälla kommentarer på detta inlägg slutar jag blogga föralltid. Och jag sysslar inte med tomma hot. Tack och hej.

Hej alla fans!

Jag har lite ont i halsen, har lite läxor att göra, tycker att det är lite för kallt ute osv..................... MEN, livet är BÄST för att:

Hej.

Jag skulle aldrig klara av att leva ett liv utan dig. Aldrig.

De senaste dagarna har jag andats musik. Övernattning och repetitioner med gamla klassen på Graninge lördag-söndag var... helt ok. Eller alltså, maten var god. Och soffan jag sov i var mjuk.

Hola guapas! (heh?)
Sitter och chillar hemma hos My som för närvarande befinner sig i duschen. Idag har jag varit i skolan (mmmmmm!!), haft saamling som fick mig att hysa ännu starkare kärlekskänslor för Södra, ätit en halv pizza hemma hos Morgan med Zerrin, Sam, Guido och Aksel (mina klasskompisar är bäst) och köpt glass i Slussen med Myre. Och åkt till världens ände, Norra Lagnö. I like.
Sååååååå, nu ska vi äta. Massor. Och sen ska vi dö. Och imorgon åker jag till Graninge med gamla (omg) klassen, och på måndag åker alla musikettor till Åland i två dygn, så mig lär ni inte höra något från på ett tag i alla fall.
HEIDOOOO