Johanna Frostling

Mitt besökarantal är nu nästan tillbaka till det normala efter statistikchocken som grundades i Floras inlägg för några dagar sen. Därför hade jag kanske tänkt börja skriva igen, det blev lite mycket där ett tag när folk stod utanför mitt fönster och kastade papperflygplan med kärleksbudskap så jag vaknade mitt i natten. Shit vad jag tycker att jag är rolig när jag är ironisk verkar det som. Eller vadå verkar? Jag tycker faktiskt att jag är roligare än alla jag träffat. Synd att ingen delar min åsikt, det är ofta roligt att skratta tillsammans.

Jag har kommit på en sak. Jag vill verkligen verkligen ha en känd och cool blogg. Det skulle vara helt awesome (awesome är ett sånt ord man skriver men aldrig använder i verkligheten) att bara kunna chilla in på blogg.se och få massa bekräftelse riktad rakt upp i ansiktet. Ah och sen gillar jag att skriva också. Jag brukar ägna bussresorna åt att tänka ut blogginlägg i huvudet men jag skriver aldrig ner dom. Fast nu ljög jag verkligen, idag var typ första gången jag gjorde det. Och det här inlägget utformades inte då utan ploppar rakt ur huvudet just nu.
De enda anledningarna jag kan komma på till att jag inte har en berömd blogg är 1. att min design är svart och vit bara, färger=läsare. 2. att jag inte har någon systemkamera. Mammas som jag skulle få ta över blev stulen i Indien. Snyft. 3. att jag aldrig skriver.
Fast egentligen, berömd är ju en definitionsfråga. Om det till exempel bara skulle finnas 20 personer på jordklotet så skulle ju min blogg vara världsberömd. Liksom. Så det beror ju på hur man definierar det.

I min forskning av bloggfenomenet har jag även kommit fram till att bloggar med bilder ofta får fler läsare. Därför ska jag slänga in en bild nu, men jag har inte bestämt ännu vad den ska föreställa. Nu ska jag överraska mig själv och det ska bli kul!

Det blev en bild på mig från åttan. Elle hade maskerad och jag var banan. Redan då tyckte jag att jag var fyndigast i hela världen.