Johanna Frostling

Vintern får mig att känna mig så fruktansvärt ensam. Som om alla omkring mig begravts under den vita snön och vaknar igen först när den smälter, om sisådär fem månader. Är jag ensam om den känslan också?
Allt känns så tomt bara. Så fruktansvärt meningslöst. Vi är nu påväg in i tre mörka äckliga månader av slask, iskyla och skola. Jag vill ju gå ut och springa barfota innan alla vaknat bara för att säga godmorgon till solen, jag vill cykla på en gammal rostig cykel med Clara på milslånga vägar, jag vill irritera mig på flugor, jag vill se min fräken mitt på näsan träda fram. Jag vill sitta uppe hela natten på en klippa och se soluppgången. Jag vill segla och komma fram till en hamn och köpa glass. Jag vill få sår på benen efter vassa stenar på botten och galna fotbollsmatcher. Jag vill gå längs stranden och ha solblekt hår. Jag vill ha sommar. Nu.