remember me
Jag hittade en lapp. En lapp som jag fått från en gammal indisk tant som var och hälsade på i vår skola. Det var många år sen nu men jag kommer ihåg det som det var igår. Alla gick fram till henne för att få en autograf och jag ville ju inte vara sämre såklart. Jag lämnade fram en grön lapp och en orange penna. Jag kommer ihåg att hon verkligen tittade på en, hon kändes nästan som en gammal spådam.. Och på lappen skrev hon inte bara sitt namn, hon skrev "count your blessings and you'll know how much God loves you". Jag hittade den här lappen för ett tag sen och fick mig en tankeställare. Tänk vad mycket man tar förgivet ändå. Som man inte tänker på att man faktiskt har.
Livet är så besynnerligt egentligen. Fråga mig inte vad jag menar med det, för jag kan inte sätta fingret på det.
Jag vet bara att jag älskar att leva. Att andas, skratta, sjunga, dansa runt. Jag gör verkligen det. Jag är så himla tacksam över allt jag har.
Jag har lovat mig själv att aldrig glömma det. Att aldrig glömma att vara tacksam. Jag ska göra det bästa av det jag har och jag tillåter inte mig själv att förstora saker, som jag gjort så många gånger. När jag blir gammal ska jag inte ångra någonting jag inte gjorde, för det måste vara det mest frustrerande man kan göra. Jag ska se världen, göra galna saker och sjunga, sjunga, sjunga.
Jag älskar livet.
