mam

Konstig dag. Dimmig dag. Är glad för att Julia förstår mig. Ser människor glida iväg och jag tappar greppet. Känner mig inte som mig. Vill dansa och le. Gapskratta. Lysa. Mår så bra, tror jag. Eller? Har insett att han tog min självrespekt med sig när han gick. Och självförtroende. Förstorar saker. Förstorar the game. Känner honom inte ens. Snurrar lite i regnet. Vill att någon ska se. Vill vara kär, bubblande som sockerdricka. Vill att någon ska veta vem jag är. Vill inte vara tom på energi. Tänker inte klippa av mig håret. Tänker inte klippa av någonting, saker och ting går redan sönder tillräckligt. Förstår inte varför det någonsin var vi, jag mådde inte bra. Spår sitter kvar. Får ett litet hugg i hjärtat. Vem fan är hon? Förstör inte. Vill sjunga, vill beröra. Vill vara något. Vill inte tänka fula tankar om mig själv. Stör mig på människor på ett sätt som är olikt mig. Ser att min bästa vän glider iväg lite grann, men samtidigt inte. Jag glömmer aldrig den där himlen. Tänk att vara fågel. Tänk att vara en båt. Ska flytta upp till månen ett tag nu, det kan behövas.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Om din bästa vän är jag vilket jag hoppas att jag är ska du veta att hon inte glider iväg! Aldrig. Hur vågar du skriva så? Jag älskar dig och dimman börjar lätta redan, det hörde jag i telefonen nyss.

2010-09-13 @ 22:55:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0