Johanna Frostling

Jag ligger i soffan i månne. Mina armar är helt knottriga för värmen har slutat funka tror jag. Jag har Moas svarta halsduk lindad kring mina ben. Idag ska jag gå på miarnas bildlektion kanske. Eller inte.
Och när jag kommer hem ska jag ta ett varmt bad och till slut förhoppningsvis sluta frysa så förbannat. Alla andra skriver i sina korvböcker som vi har när vi ska "tanka av oss". Inte jag, för min ligger i min gröna väska där hemma. Så nu tänker jag skriva vad jag tänker. Jag tror inte att så många kommer läsa det här eftersom jag har sagt adjö till denna blogg. Och om någon läser så är det väl mina föräldrar, mormor, morfar eller någon annan gamlis. Mina tankar är konstiga. Ganska tråkiga. Jag vet inte riktigt hur jag kan bli så annorlunda när jag skriver och pratar mot hur jag är i mitt huvud. Mina fötter är små. Elle Kari, snälla gå härifrån. Jag vill vara ifred. ELLE KARI TYYYYST SNÄLLLAAAA. Hanna lyfter på ögonbrynen och ger mig en medlidande blick. Jag himlar med ögonen. Min fot kan inte sluta vicka, jag har nog ADHD. Nu sa jag åt Elle och hon sa "vill du inte höra?" och fortsätter läsa meningslösa memoarer ur sin korvbok. Fy satan vad kallt det är. Jag längtar lite tills vi slutar skolan, jag längtar till gymnasiet. Kanske. Jag borde sluta förstora saker. Kan inte alla bara hålla käften i en sekund? Stackars Malin. Jag vill kunna skriva. Jag vill kunnnnnna koncentrera mig på lektionerna. Nu samlas böckerna in. Tur att jag skrev här, för då kan jag fortsätta. Varför är det inte sommar för? VAARFÖR? SÅ jävla meningslöst med vinter, VARFÖR? Livet måste vara lätt som en fjäder när det är varmt. Så tänekr jag alltid på vintern, men så är det ju inte egentligen. Och nu fick jag en mördarblick av Malin. Adjööö.