dockskåp
Jag förstår att ni inte märker, jag gör det knappt själv. Jag söker, tittar ut genom fönster, ut från min nersmutsade värld, ut till det orörda. Det skrämmer mig att jag aldrig kommer gå där igen. Det skrämmer mig att det är jag som smutsat ner mitt eget, och det skrämmer mig att jag aldrig kan gå tillbaka till det jag hade. Aldrig. Girighet slutar i ensamhet, ensamhet blir tvivel. Tvivel och grubbel som blandas om vartannat. Jag mår inte bra nu.
"det är dags att det blir som vanligt nu, eller hur?" du blir aldrig ensam. inte så länge du inte lämnar mig, för jag kan inte fylla utan att vara fylld. förstår du? ja, såklart.
Johanna, vi måste ses.
I love you.
Jag visste väl att det var något, Johanna. Men ibland är det bättre med lite smuts i vrån, än ett rent helvete överallt. du är starkare än du tror och någon att se upp till. don't forget that; babaay.
