men ändå är det det jag lever för
Att snubbla på mållinjen. Fanfanfan. Och kom snälla inte och försök trösta med att jag var nära, jag orkar inte höra det. Det är ju precis det som är så fucking pissigt. Jag hatar mitt jävla innehållslösa liv, jag hatar hatar hatar det. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Jag vill hata musik. Jag vill. För det förstör så mycket.
ge mig namnen and i'll take 'em down! NOBODY PUTS BABY IN A CORNER!
Men Johanna, du blev ju sexton tärnorna?
Du äger och du vet det!
<3 <3 <3
men din idiot. du var en av fyra bästa av ungefär femtio stycken. hade du hellre velat vara en av dom som fick minus och inte ens kom på tanke att bli? Nej det hade du inte. Jag vet att du hatar att vara "näst bäst" men det är inte bättre att vara ingenting. det är det inte. att alltid snubbla på mållinjen är det som sporrar en till att nästa gång springa över den, stadigt. DESSUTOM är du inte ens den som alltid snubblar på mållinjen. du kliver över den
och säg inte att du vill hata musiken, du har fått så mycket tack vare den. DU är ju musik.
du vet.
oj vad jag blir ledsen av det här inlägget. Eller sorgsen i alla fall. Fan vad livet sög just då, finns inte många gånger jag gråtit så mycket som jag gjorde då.
