Johanna Frostling

Sitter på bussen igen påväg hem.
Idag var en av de mest intressanta dagarna i mitt liv. Vi fick följa med på en filminspelning vid Fryshuset, där det skulle göras en intervju med en kille som hette Erik. När vi kom dit möttes vi av en biffig kille, en typisk dörrvaktstyp. Vi visste inte så mycket om honm då, förutom att han hade en bakgrund som gängmedlem i ett mc-gäng. Jag tänkte inte så mycket på hans bakgrund då, jag la mest märke till att han var väldigt noga med att han ville att intervjun skulle vara seriös.
Vi gick ner till gymmet där vi satte upp utrustningen och började filma honom lite när han tränade. Efter det tog han fram plastpåsen som han hade med sig. Där i låg ett fotoalbum och en bok om svenska maffian. Han började berätta om sitt liv och jag och My blev helt fast direkt, det gick inte att sluta lyssna. Han berättade om sitt liv som yrkeskriminell, knarkare och gängmedlem. Han berättade hur det började också, han visade mellan tummen och pekfingret hur liten han hade känt sig som liten. Han blev mobbad i skolan och ville helt enkelt ta tillbaka för det han hade varit med om och bestämde sig för att bli bäst, eller värst kanske man borde säga. Han sökte bekräftelse i ett mc-gäng som från början inte sysslade med kriminella saker, men som till slut blev ett av de värsta i Sverige. Han fick en dotter samma år som vi föddes, men kunde inte sluta. År 1996 var han påtänd 365 dagar. Han minns inte mycket av den tiden förutom att han inte kunde se något fel då i det han gjorde. Han hamnade i fängelse och där fick han en insikt, han ville förändra sitt liv. När han kom ut ur fängelset började han jobba med ungdomar på Fryshuset. Det var fem år sen.
Han visade oss en bild på hans gäng, som var på ca 15 stycken. Han pekade på varje och sa ”ihjälknarkad, mördare, sitter inne på livstid, mördad, mördad, mördad”. Av flera hundra som han kände då har fyra stycken överlevt och mår bra. Fyra stycken. Vi fick se bilder på när han var påtänd och stod med vapen. Han såg så… sårbar ut, bakom allt det där farliga.
Han bjöd oss på lunch och var verkligen trevlig, men man kunde se att han hela tiden kämpade med sitt dåliga samvete. Det är häftigt att han ändå har klarat sig men han kommer ju få leva med det han har gjort hela livet.
Det var verkligen en speciell dag, men som jag sa, en av de mest intressanta dagarna i mitt liv. På riktigt.