Johanna Frostling

Sökes:
Brunhårig, brunögd, charmig, snäll, gullig, omtänksam, musikalisk, smart, glad, rolig, romantisk, dramatisk, snygg, självironisk, kontaktbar, utåtriktad, engagerad, stilfull, lyhörd, tålmodig, sexig, leende, självsäker, intresserad, matglad, väldoftande pojke vid 14, 15, 16 års ålder. Hör av dig om du sett eller hört talas om en. Tack på förhand.

Min förkylning vägrar verkligen att ge sig, nu har jag feber också... BLÄ!
Jag måstemåstemåste bli frisk till lördag i alla fall. Det ska jag.
Hihihihihi jag och My var busiga idag! Jag fnissar som en liten flicka bara jag tänker på det, haha. Vi skulle gå och slänga några kartonger i ett soprum på kontoret. Soprummet ligger liksom precis vid köket, så alla såg att vi gick in där. När vi kom in där så upptäckte vi en dörr som vi bara var tvugna att öppna. Där inne fanns en trappa som vi var tvugna att gå upp för. Trappan tog liksom aldrig slut, den fortsatte upp, upp, upp. Efter säkert tio trappor kom vi upp till en del av trappan som var låst. Vi hade ju nycklarna med oss så My började låsa upp. Helt plötsligt känner jag mig iakttagen och ser att det sitter securitaslappar överallt. Jag vänder mig mot hissen och ser att den är påväg upp med någon i! Paniiiiiik! Jag och My skriker, springer ner för trapporna så fort vi kan och kommer ut från soprummet rödkindade, andfådda och med misstänkta leenden på läpparna. Vi hade ju dessutom varit där inne lite väl länge för att bara lämna kartonger... Man kan ju bara fantisera själv om vad de trodde att vi hade gjort där inne, haha. Wiiiie! På lunchen åt vi jordgubbar och drack smoothie. VI HAR BÅDA TVÅ KLARAT 3 DAGAR UTAN SOCKER! Wooooohoooo! Så jävla bra asså.
Nej nu ska jag lyda Mys råd och gå och lägga mig. Puss!

Söndag var det ja. Jag har suttit och kollat på tv-tabbar med pappa och skrattat så vi kiknade. Haha.
Ååååh, ikväll är det Gossip girl! Yeaaah. Och vet ni? Jag har lyckats hålla mig borta från godis HELA DAGEN! För de som inte vet är mina planer att hålla mig helt borta från socker den kommande vecka. Wohooo, lycka till liksom! Jag och My är Sveriges mest sockerberoende människor nämligen. Eller okej, hon är faktiskt snäppet värre. Men i alla fall så har jag lyckats idag förutom sockrad müsli som jag inte låtsas om. Nej fan, jag ska klara en vecka nu. En vecka liksom, hallå? Det är ju bara att äta massa frukt och dricka smoothies! Fan vad bra det ska gå.
Det var allt för mig.

Läg till den där känslan när allting är jobbigt (fysiskt) Håret känns jobbigt man är trött och det sticks och kliar överallt, man svettas och det känns som om man har för mycket kläder på sig, andedräckten känns inte najs och man är blek med svarta ringar under ögonen. DET ÄR DEN VÄRSTA KÄNSLAN! (efter migrän ofc.. HATÀR DET

Sitter på bussen igen påväg hem.
Idag var en av de mest intressanta dagarna i mitt liv. Vi fick följa med på en filminspelning vid Fryshuset, där det skulle göras en intervju med en kille som hette Erik. När vi kom dit möttes vi av en biffig kille, en typisk dörrvaktstyp. Vi visste inte så mycket om honm då, förutom att han hade en bakgrund som gängmedlem i ett mc-gäng. Jag tänkte inte så mycket på hans bakgrund då, jag la mest märke till att han var väldigt noga med att han ville att intervjun skulle vara seriös.
Vi gick ner till gymmet där vi satte upp utrustningen och började filma honom lite när han tränade. Efter det tog han fram plastpåsen som han hade med sig. Där i låg ett fotoalbum och en bok om svenska maffian. Han började berätta om sitt liv och jag och My blev helt fast direkt, det gick inte att sluta lyssna. Han berättade om sitt liv som yrkeskriminell, knarkare och gängmedlem. Han berättade hur det började också, han visade mellan tummen och pekfingret hur liten han hade känt sig som liten. Han blev mobbad i skolan och ville helt enkelt ta tillbaka för det han hade varit med om och bestämde sig för att bli bäst, eller värst kanske man borde säga. Han sökte bekräftelse i ett mc-gäng som från början inte sysslade med kriminella saker, men som till slut blev ett av de värsta i Sverige. Han fick en dotter samma år som vi föddes, men kunde inte sluta. År 1996 var han påtänd 365 dagar. Han minns inte mycket av den tiden förutom att han inte kunde se något fel då i det han gjorde. Han hamnade i fängelse och där fick han en insikt, han ville förändra sitt liv. När han kom ut ur fängelset började han jobba med ungdomar på Fryshuset. Det var fem år sen.
Han visade oss en bild på hans gäng, som var på ca 15 stycken. Han pekade på varje och sa ”ihjälknarkad, mördare, sitter inne på livstid, mördad, mördad, mördad”. Av flera hundra som han kände då har fyra stycken överlevt och mår bra. Fyra stycken. Vi fick se bilder på när han var påtänd och stod med vapen. Han såg så… sårbar ut, bakom allt det där farliga.
Han bjöd oss på lunch och var verkligen trevlig, men man kunde se att han hela tiden kämpade med sitt dåliga samvete. Det är häftigt att han ändå har klarat sig men han kommer ju få leva med det han har gjort hela livet.
Det var verkligen en speciell dag, men som jag sa, en av de mest intressanta dagarna i mitt liv. På riktigt.  

Sitter på bussen påväg hem från första dagen på praoen. Så sjukt jävla nice! Åååh, längtar redan till i morgon!  Okej, såhär såg dagen ut:
Vi kom dit vid halv 10, lite smånervösa ändå, men det gick över direkt när vi fick träffa människorna som vi skulle jobba hos. Palle och Johan heter de och verkar verkligen hur trevliga och sköna som helst. Just nu håller de på att göra förberedelserna till ”sommar med Ernst” och ville ha lite åsikter från oss så vi fick sätta oss och kolla på programmet och skriva vad vi tyckte var bra och dåligt med det. Vi skrattade sjukt mycket, människan är verkligen helt galen! Sen gick vi ner på stan och träffade min mor som bjöd oss på grekisk mat i Kungshallen. Underbart gott, mmmmm. Efter det fick vi följa med en filmsnubbe till Sveavägen för en inspelning av några korta filmsnuttar. Killen de skulle filma var verkligen skum. Han höll på med lajv, som enligt min uppfattning är massa galna människor som klär ut sig och går ut i skogen och lever ett låtsasliv. Hans arbetsplats var också lite skum, det var massa unga killar där och massa konstiga människor, men vi överlevde. Och i morgon ska vi få... TRÄFFA ERNSTS SON! Som är 19 typ yeaaaah. Det var i alla fall en bra dag verkligen, får hoppas på att alla dagar blir såhär!
Pösssss

Konfaträffen gick så bra så. Eller inte. Gjorde bort mig inför alla 120 elever och typ 30 vuxna rejält två gånger. Det känns ju verkligen kul att jag redan har sumpat min karriär på det där lägret.. Men vafan liksom. Alla verkade nice och det var mycket roligare än jag hade tänkt mig.

Nu sitter jag på min säng med Myrbarn. Wonderful! I morgon har vi prao. NIiiiiiiiiiiiiiceeeeeeeeeeeeeeeeeee.
Pössssch

Jag är vaken klockan halv åtta en söndagsmorgon för att jag ska på konfaträff. Tro inget annat.
Fyfan vad jag är otaggad verkligen. Jag vill gå på stan i solglasögon i stället, inte sitta i den där kyrkan hela dagen och känna mig ful. Blöööööööbb.

Nu har flickorna dragit vidare, det blev en hemmakväll för oss. Vi hade planerat mer men min käre far fyller som sagt år i morgon så planerna gick i kras. Men det gjorde ingenting, vi hade så mysigt så!
Mm, nu har jag skönaste veckorna framför mig, med prao nu vecka 13 och 14 och sen Val d'Isere på påsken. Chill.
I morgon ska pappa ha middag och jag hoppas på att mina små vänner Simon och Vilma dyker upp, annars vet jag inte om jag pallar vara hemma. Fast man ska kanske vara en snäll flicka och gratta pappa på den stora dagen trots allt. Jag har ju ändå ledigt så länge nu, så en lördagkväll kan jag faktiskt bjuda på. Men det är ju ett plus om de söta små människorna joinar!
Nu tänkte jag faktiskt skriva lite på min no-fördjupning, och sen krypa ner i min varma säng och sooooova.
Godnatt!

Uppdatering från Nacka Musikskolas lokaler, Ekliden skola.
Okej, ärligt talat så har jag inte så mycket att säga.
Godnatt.

Morgonstund har guld i munD. Mmmmm, älskar morgnar!
Snart ska vi se klart på en film. Jag fattar ingenting, jag hatar filmer. Seriösa i alla fall.
Jag är lite galen.

Underbar eftermiddag tillsammans med mina vänner Elle och Myran. Det inhandlades nödproviant för 150 kronor bestående av chips, godis, glass och kladdkaka. Det gick åt kan jag säga.
Vi pratade och spelade gitarr också och hade jättemysigt. Nu är jag lite för mätt för att orka resa mig från stolen så jag sitter kvar. Godnatt.

Repdag idag, nice! Det är verkligen skönt. Eller skönt kanske inte är det rätta ordet förresten, man får ju stå upp hela tiden, men man slipper ju de vanliga lektionerna vilket är ett stort plus! Repetionerna nuförtiden betyder lek med Sara, Clara och Olivia. Olivia är min nyfunna vän, en vilsen sjua som råkat hamna bland oss skräckinjagande långa åttor i bakre ledet. Så trevlig så!
Eftermiddagen bjöd på no-pluggning och pianospel. Det gick rätt bra tycker jag. Och det är vår ute! Snart i alla fall. Jag envisas med att gå runt i vårjacka och tygskor bara för att snabba på det hela liksom. Shit, i morgon har vi konsert! Jag vet inte vad jag ska ha på mig, dresscoden är svart nedtill och enfärgat långärmat upptill. Svårare än man tror.
Snart ska jag iväg och träna, och jag är så otaggad som man kan bli. Jag har lagt ned det där med träningen, det är ju så förbannat tråkigt! Jag ser fram emot att kunna jogga igen, men det är fortfarande för kallt för att mitt huvud ska klara av det.
Nu ska jag sluta svamla och göra något vettigt. Eller något ovettigt kanske.
Godnatt!

VILMA MIN SKÖNA BÖNA FYLLER ÅR IDAG! Mmmmm, 15 år! Och det är faktiskt så länge jag har känt henne, eller nästan i alla fall. Vi har känt varandra i hela mitt liv, och det skulle faktiskt inte alls vara samma grej om hon inte fanns där som en vitaminkick när allt känns grått.
Nu är hon i alla fall BYXMYNDIG! Och så får hon cykla utan hjälm, lyckost!
Så Vilma, GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN BABY! Jag älskar dig.

Jag hittade en lapp. En lapp som jag fått från en gammal indisk tant som var och hälsade på i vår skola. Det var många år sen nu men jag kommer ihåg det som det var igår. Alla gick fram till henne för att få en autograf och jag ville ju inte vara sämre såklart. Jag lämnade fram en grön lapp och en orange penna. Jag kommer ihåg att hon verkligen tittade på en, hon kändes nästan som en gammal spådam.. Och på lappen skrev hon inte bara sitt namn, hon skrev "count your blessings and you'll know how much God loves you". Jag hittade den här lappen för ett tag sen och fick mig en tankeställare. Tänk vad mycket man tar förgivet ändå. Som man inte tänker på att man faktiskt har.
Livet är så besynnerligt egentligen. Fråga mig inte vad jag menar med det, för jag kan inte sätta fingret på det.
Jag vet bara att jag älskar att leva. Att andas, skratta, sjunga, dansa runt. Jag gör verkligen det. Jag är så himla tacksam över allt jag har.
Jag har lovat mig själv att aldrig glömma det. Att aldrig glömma att vara tacksam. Jag ska göra det bästa av det jag har och jag tillåter inte mig själv att förstora saker, som jag gjort så många gånger. När jag blir gammal ska jag inte ångra någonting jag inte gjorde, för det måste vara det mest frustrerande man kan göra. Jag ska se världen, göra galna saker och sjunga, sjunga, sjunga.
Jag älskar livet.

Idag har jag spelning. Ska blir sjukt roligt! Jag ska vara med på 4 låtar allt som allt. En låt ska jag sitta och spela och sjunga själv. How much it hurts. Jag ska tänka på how much it hurts att ha engelska. It sucks.
Godnatt!